Jag hade faktiskt glömt vilken show McCartney bjuder på när han ger konserter. Det var ändå sju år sedan han var i Sverige/jag såg honom senast. Då var han strax över 60, nu är han snart 70. Och fortfarande är det med en setlist på 30+ låtar varav många där det rockas rätt hårt (Live and Let Die, Helter Skelter, The End, ex). Att han orkar. Efter nästan tre timmar show vandrar jag ut i kylan utanför Globen med domnade händer och är matt efter en riktigt fullmatad föreställning. Om jag är trött – hur känner sig McCartney, 69?

Ljudet var förvisso inte alltid det bästa då det var som mest drag (för mycket distortion pga högt ljud [?], märklig mix på trummorna etc.) och Globen är kanske inte den bästa arenan för bra akustik heller. Men de lugnare numren lät i gengäld riktigt bra. Synd att Something inte fick fullföljas med enbart ukulele och sång och att det inte var något helt akustiskt set, som på tidigare turneringar.

Summa summarum en härlig upplevelse, som väl får sägas vara värd de riktigt saftiga biljettpriserna (~1500 kr per biljett) och det faktum att personal på Globen lurade i oss att man var tvungen att hämta ut förköpta biljetter senast två timmar innan konsertstart.

Lite blandade höjdpunkter:

- Höll oväntat på att börja gråta när All My Loving drog igång. Varför? Tänkte kanske på mannen som gör det under samma låt på Back in the US-DVD:n?

- Blackbird. Fick ett varmt mottagande av publiken och lät riktigt bra. Ingen distortion med bara sång och akustisk gitarr. Dessutom roligt när Macca drar igång historien om civil rights på 60-talet innan låten och man hör ett gäng som genast brölar ”Blackbird!” från andra sidan arenan.

- Dance Tonight. En underbar låt, fick tårar i ögonen här också. Abe Laboriel Jr har jag lite svårt för som trummis, men han är ju onekligen mycket charmig.

- Röjet under Helter Skelter såklart. Given hit.

Förvisso är det ju en bra ”story” med Kamprads nazistiska förflutna och beundran för Per Engdahl. Dessutom är det naturligtvis en mycket viktig skildring av de långtifrån alltid hedervärda svenska insatserna under kriget (även om man, som påpekats, även bör minnas de som också faktiskt hade en annan inställning). Men trots allt är det de ibland rent hjärtslitande breven från Ottos föräldrar och hans familjs historia som hänger kvar efteråt i huvudet.

Det är en bok bland väldigt många om Förintelsen och antisemitism under andra världskriget, men i och med att personerna  i högsta grad levandegörs genom breven blir det ändå något lite mer speciellt, något att minnas extra bra.

Lite funderingar kring detta.

På fredag kl 09.00 är det biljettsläpp. Officiellt alltså. I själva verket kan man redan nu köpta biljetter – bra biljetter – på flera olika ställen.

- För det första öppnades i förmiddags en pre-sale på den officiella hemsidan. Maxgräns antal biljetter: 2

- Sedan kl 09.00 i morse kan man också förköpa biljetter på Ticnet.se om man har American Express. Maxgräns: 4 biljetter

- Och sedan har vi Eventtravel, som nu erbjuder ”Official VIP Ticket Packages”.

Priserna är i sig genomgående horribla (särskilt de lyxiga VIP-paketen), men diskussionen om det moraliska i det och Maccas snålhet kan vi kanske lämna den här gången. Även om pengafrågan är svår att komma ifrån i det här sammanhanget.

Det jag reflekterar mest över av allt kring det här är hur den egentliga fördelningen av biljetter mellan dessa olika aktörer ser ut. Alla säljer (eller har sålt) exempelvis front row-biljetter och parkettplatser, och Eventtravel har till och med ett eget paket för det. Men det kan ju bara finnas ett visst antal faktiska platser på front row. Är samtliga desssa ”tagna” när de släpps offentligt på fredag? Överlag kan man undra vad som faktiskt finns kvar till fredag-släppet? Det är ju inte bara front row-biljetter som köps nu.

Kanske kan man se det som om det är rimligt att fans som hänger på den officiella hemsidan får en belöning, Peter LeMarc gjorde för övrigt det samma kring sin (senare inställda) senaste turné. Men American Express-kunder? Eller folk med plånbok tjock  nog för Eventtravel? Fans utan stenkoll på hemsidan och internet i övrigt lär ju inte få reda på att biljetter finns tillgängliga redan två dagar innan det riktiga släppet.

På så sätt kan man kanske tycka att det är ”schysstare” med ståplats på parkett, ex. Det vill säga att det bara släpps ett antal onumrerade biljetter till hela parketten. Då slipper man den här diffusa fördelningen av biljetter. Den som köar längst hamnar längst fram. Om man nu inte har en egen specialingång förstås (återigen: den som betalar mest får mest).

Är det någon som vet hur platserna faktiskt fördelas mellan dessa olika distributörer av biljetter? Hur stor chans har man egentligen till en bra biljett vid det officiella släppet på fredag?

Var där för att se Blom & The Bees.

(Jag har för övrigt börjat gilla synth också)

Nedan lite bilder från traditionsenligt midsommarfirande.

En känd bro från luften.

Påskhare a la HP.

Kiss me baby

KGB

Frühstück

Häger (tror jag) i Vauban

Wieder in Händel!

Tysk mat…

Das Münster

Klarastraße

Starka anti-atomkraftsvindar just nu i Tyskland, kanske speciellt i Baden-Württemberg.

Freiburgs stolthet – Ganter

Underbara tyska skyltar

Hauptbahnof

Schlossberg

Utsikt från Ludwigs-Hoehe

——-

Solnedgång över bron vid Hbf

Nåväl, jag kom alltså att tänka på en liten melodi från musikundervisningen på mellanstadiet. Jag älskade musiken (inte så många som gjorde det), mest för att läraren var lätt excentrisk, och dessutom den enda lärare jag hade på hela skolan som stack ut lite överhuvudtaget, vilket gjorde honom ännu mer minnesvärd. (Dessutom har jag väl sällan haft sådana förkunskaper som under de två lektionerna när vi fick lära oss om The Beatles…)  Melodin i fråga var den där biten från Snövit och de sju dvärgarna som visas på julafton varje år. Ni vet: ”Jag fångade en räv idag, men räven slank ur näven..” Den sjöngs åtminstone av oss i flera verser, alla med samma tema. En av verserna ursäktades från auktoritärt håll med ”det här behöver man inte sjunga om man inte vill”. Det var var versen om Turken.

Jag fångade en turk idag
men turken slank ur burken
Men lika glad för det är jag
Men gladast är nog burken

Jo, vi sjöng faktiskt det. Vilket känns helt bisarrt nu när man har blivit gammal och vis. Och vad jag vet var det ingen som riktigt tyckte det var någon större grej då. Efter ett tag var det dock någon som kom på att man kunde sjunga ”skurk” istället för ”turk” och så var det med det.

Idag skulle det väl bli ramaskri om något sånt här kom fram, men inte då.

Eller?

Så nu har jag alltså bestämt mig. Exakt modell (kommer bli Canon) och objektiv får vänta med att presenteras tills det blir dags. Men framöver gäller det att vara disciplinerad med studiebidraget. Kan bli svårt med tanke på Freiburg-besöket vid påsk…