“Skriv till oss om allt, skriv snart, skriv”

Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar fick givetvis en hel del uppmärksamhet när den släpptes tidigare i år. Främst på grund av kopplingen till och de komprometterande uppgifterna om Ingvar Kamprad. Själva utgångspunkten är dock historien om Otto Ullmann som kom från Österrike till Sverige som trettonåring 1939 och hans föräldrar som blev kvar i Wien.

Förvisso är det ju en bra “story” med Kamprads nazistiska förflutna och beundran för Per Engdahl. Dessutom är det naturligtvis en mycket viktig skildring av de långtifrån alltid hedervärda svenska insatserna under kriget (även om man, som påpekats, även bör minnas de som också faktiskt hade en annan inställning). Men trots allt är det de ibland rent hjärtslitande breven från Ottos föräldrar och hans familjs historia som hänger kvar efteråt i huvudet.

Det är en bok bland väldigt många om Förintelsen och antisemitism under andra världskriget, men i och med att personerna  i högsta grad levandegörs genom breven blir det ändå något lite mer speciellt, något att minnas extra bra.

Utforska inlägg i samma kategori: Bok